Våldtäktskulturen är inte en klass- eller generationsfråga

Torsdagsnattens sexuella övergrepp som utspelade sig i Big Brother-huset visar tyvärr bara upp våldtäktskulturens ansikte i realtid, men kan som företeelse knappast sägas vara särskilt unik. Många kommentarer på Facebook förfasar sig över att produktionen ens finns längre. Som om att detta inte hade hänt om Big Brother som genre inte existerat. Inget kan vara mer fel. Våldtäktskulturen och de normer som legitimerar den sträcker sig långt utanför Big Brother-huset. Det kan inte reduceras till en klass- eller generationsfråga och kommer inte att försvinna för att vi förbjuder så kallad "white trash-tv".

Grogrund för missnöjesröstande när lokaljournalistiken dör

Södertörns högskola har kommit med en rapport som visar att antalet journalister på dagstidningar har minskat med 25 procent på tio år. Mer än en tredjedel av alla lokalredaktioner har lagts ner. Dagens Nyheter har halverat sin bevakning utanför storstäderna de senaste tio åren. Även antalet lokalreportar har minskat och och en större andel av bevakningen utgår från centralredaktionen vilket innebär att avståndet till läsarna växer. Vi fick häromdagen veta att GT (som är en del av Expressen) och Kvällsposten sparkar sina kultur- och opinionsredaktörer. Opinionsmaterialet ska från och med ska skrivas av GT-chefredaktören Frida Boisen ”när hon har tid”. Bevakningen blir allt mer storstadscentraliserad, för att inte säga Stockholmscentrerad. Självfallet leder det till en mental bild av att ALLT viktigt som sker, det sker i Stockholm. Det är en dyster och deprimerande utveckling. För att inte säga rent skadlig ur ett demokratiskt perspektiv.
Samtidigt skildrar Aftonbladetskribenten Ronnie Sandahl sin hemstad Falköping i en artikelserie om Sverigedemokraternas frammarsch på landsbygden. ”Politiker skiter i oss på landet” säger Fredrik Gustavsson, 38, en av de 30 procent som röstade på SD i kommunvalet. För honom är rösten en markering mot utarmningen av landsbygden. På julgransbelysningen som kommunen vägrar bekosta, på vägbulorna utanför skolan som nekas och på bristen av vårdplatser inom äldresorgen. Han förstår att folk irriterar sig på att kommunen alltid tycks ha pengar över till nyanlända somalier, men aldrig på ursprungsinvånarna.
Och ja, om landsbygdens problem inte uppmärksammas, då är det inte så konstigt att människor känner sig bortglömda och bortprioriterade. Jag ser inget orsak/verkan-förhållande här. Människor blir inte rasister bara för att deras problem inte uppmärksammas i pressen. Men jag tror att det faktum att den lokala journalistikens resurser blir allt mer åtstramade är särskilt oroväckande i ett land där främlingsfientligheten ökar. Den ger en grogrund för missnöjesröstande, och en chans för Sverigedemokraterna att inta ny mark.

2000-talets kollektiva ADHD-diagnos

Det här är det nya tjänstesamhället. Istället för att producera varor så skapas numera mer eller mindre kvalitativa sammanfattningar. På Youtube!
Folk har inte tid att fördjupa sig i någonting längre. Samtidigt som tv-apparaten står på i bakgrunden så uppdateras Insta- Facebook- och Twitterflöden och kvälltidningsapparna pumpar mobilen med information om det senaste som har hänt. Då är det tur att man har ”What’s trending”-programledaren Shira Lazars snabba femminuterssammanfattningar. Nedan av HELA första säsongen av House of Cards. Fantastiskt. ”In case you missed anything or just need a refresher”.

13 procent av Sveriges befolkning är inte rasister. Alla är det.

15 september 2014. En måndag då Sverige vaknar upp med ett främlingsfientligt parti som det tredje största. En måndag då alla frågar sig om 13 procent av Sveriges befolkning har blivit rasister. ”Nej”, säger vissa. ”De röstar bara på SD eftersom de betraktar det som ett missnöjesparti”. Ja, jag tror att det är möjligt att partiet fungerar som ett sätt för folk att visa missnöje. Att rösta blankt har inte alls samma sprängkraft. Det redovisas på valnatten men glöms sedan snabbt bort. Att rösta på SD blossas upp och analyseras i sin minsta beståndsdel på varje ledarsida, opinionsblogg och valinstitut. Jag tror att frågan om 13 procent av väljarna är rasister är felställd. ALLA är rasister. 100 procent av oss. Liksom 100 procent är sexister.
Att vara rasist är ingen identitet (jo, för några väldigt få). Det är föreställningar som alla är bärare av – mer eller mindre. Svaret beror på vår patriarkala och koloniala historia. Men även på att vi svenskar historiskt är ett homogent land. Människor på landsbygden (där SD är störst) är inte vana vid annat än icke-etniska svenskars närvaro.
Föreställningar som är rasistiska och sexistiska drabbas oss alla. Varje gång jag möter en svart man i en mörk gränd och då jag kommer på mig själv gå lite snabbare, trots att jag hela tiden försöker intala mig om att allt är lugnt. Varje gång då jag tänker ”den där tjejen har fått det där jobbet för hennes föräldrar känner x och x”. Varje gång den manliga expertkommentatorn tittar uppmärksammat på den manliga journalisten när han svarar på sina frågor och glömmer bort den kvinnliga journalisten som sitter bredvid. Det har ingen betydelse hur pass feministisk eller antirasistisk man inbillar sig att man är eller hur fina värderingar som man tror sig besitta. Det är agerandet som är sexistiskt eller rasistiskt, oavsett om man är medveten om det eller inte. Alla är vi bärare av sådana värderingar av det enkla skälet att vi lever i en sådan kultur. Det är fullständigt OMÖJLIGT att helt främja sig och agera neutralt i ett sammanhang som är normstyrt.
Man vinner med andra ord ingenting på att peka ut enskilda eller flera Sverigedemokrater som rasister. Vad man däremot kan göra är att aldrig sluta att uppmärksamma rasistiska och sexistiska handlingar, ageranden och uttalanden. Aldrig någonsin låta något sådant gå obemärkt förbi.