Att vara rasist är ingen identitet (jo, för några väldigt få). Det är föreställningar som alla är bärare av – mer eller mindre. Svaret beror på vår patriarkala och koloniala historia. Men även på att vi svenskar historiskt är ett homogent land. Människor på landsbygden (där SD är störst) är inte vana vid annat än icke-etniska svenskars närvaro.
Föreställningar som är rasistiska och sexistiska drabbas oss alla. Varje gång jag möter en svart man i en mörk gränd och då jag kommer på mig själv gå lite snabbare, trots att jag hela tiden försöker intala mig om att allt är lugnt. Varje gång då jag tänker ”den där tjejen har fått det där jobbet för hennes föräldrar känner x och x”. Varje gång den manliga expertkommentatorn tittar uppmärksammat på den manliga journalisten när han svarar på sina frågor och glömmer bort den kvinnliga journalisten som sitter bredvid. Det har ingen betydelse hur pass feministisk eller antirasistisk man inbillar sig att man är eller hur fina värderingar som man tror sig besitta. Det är agerandet som är sexistiskt eller rasistiskt, oavsett om man är medveten om det eller inte. Alla är vi bärare av sådana värderingar av det enkla skälet att vi lever i en sådan kultur. Det är fullständigt OMÖJLIGT att helt främja sig och agera neutralt i ett sammanhang som är normstyrt.
Man vinner med andra ord ingenting på att peka ut enskilda eller flera Sverigedemokrater som rasister. Vad man däremot kan göra är att aldrig sluta att uppmärksamma rasistiska och sexistiska handlingar, ageranden och uttalanden. Aldrig någonsin låta något sådant gå obemärkt förbi.
